So far away.

Jag hatar att livet gör en så besviken när man som mest förväntar sig så mycket av det och jag hatar att bli besviken på sig själv när man som mest förväntar sig så mycket av en själv men sedan inte klarar av det. Jag hatar att inte vara tillräckligt stark. Jag hatar att man aldrig är tillräckligt tacksam för de saker man har och får. Jag vill vara tacksam men det är alltid så att man jämnför med de personer som man tror har det bättre bara för att de får mer saker. Tyvärr är det så. Jag försöker att inte göra så, att vara en bättre människa men det slutar alltid dåligt.

Jag mår ganska bra nu, jag är ganska så nöjd med mitt liv faktiskt. Fast ibland är jag mindre nöjd och då är det oftast när dåtid kommer ifatt en. Jag vill glömma det gamla men på något sätt känns det som att det alltid kommer finnas där, vad jag än gör..

Det finns fortfarande mycket i mitt liv som jag vill förändra. Som jag, om jag är tillräckligt stark, ska förändra. Förr, när jag mådde dåligt såg jag mig som den svaga personen eftersom jag inte orkade men nu när jag tänker efter var jag inte den svaga, jag var den starka och jag känner mig inte ett dugg självisk eller egoistisk när jag skriver så.

Nu har jag iallafall skrivit av mig lite, och bara för att jag skrivit ner lite av mina djupa tankar som jag typ alltid skrev innan när jag mådde dåligt betyder det inte att jag mår dåligt nu, för det gör jag inte. Visst, jag är lite depp för att jag förlorat som jag älskar men det sänker inte hela mig och mitt liv. Jag måste gå vidare, det måste alla när något sånt händer.

Och nu är det dags förändringar!

Tack och hej.